Melodifestivalen håller på men jag är inte speciellt fokuserad. Det är mycket roligare att titta på melodifestivalen när man har sällskap och kan diskutera de olika bidragen. Klaga på dem, älska dem och svära när det inte går som jag vill. Men mitt sällskap kunde tyvärr inte komma ikväll så jag får klaga, älska och svära för mig själv i stället. För första veckan under melodifestivalen är jag inte totalt missnöjd med första gänget som gick till final. Det tar sig kanske!

Har funderat lite på det här med att vara singel och att inte vara singel ikväll. Hur jag känner för det hela förändras från dag till dag nästan. Känner  mig aningens ambivalent på den här frågan. När jag prata med syster T häromdagen så kände jag verkligen att jag var glad för att inte vara involverad med någon. Att jag bara hade mig själv att tänka på. Men sen ikväll när jag känner för sällskap, ja då skulle det inte sitta helt fel att vara involverad med någon. Det som ligger i grunden för hur jag känner tror jag handlar om rädsla. Dels rädslan för ensamheten och dels rädslan för det komplicerade. Den ena rädslan styr det ena osv.

Jaja nu har melodifestivalen runnit sluta och jag ska hämta några kuddar och slå på en film. Kanske dricka en kopp te :)

Den här låten blev jag påminnen om ikväll och den var verkligen en favorit när den kom:

I'll find a way
Gotta move on and I will survive
I'll find a way
No matter what I will stay alive