Tänkte krypa till kojs snart. Bara för att man är ledigt måste man ju inte vara uppe hur länge som helst :P

Planerar, funderar och drömmer om framtiden. Känner verkligen för att söka mig utomlands för att jobba. Hitta en intressant tråd på socionomer.se som handla om att jobba i London med socialt arbeta. Det fanns verkligen mycket matnyttigt att läsa, en hel del bra länkar. Har sparat allt i en speciell mapp under bokmärken. Det här tänker jag inte släppa i första taget. Jag har även skickat iväg ett mail till en gammal lärare för att få lite bra info om hur jag skulle kunna gå tillväga när jag söker jobb utomland.

Jag vet att det kommer dröja ett tag innan det blir en verklighet, men jag vet också vad det är jag behöver ta tag i för att nå mitt mål. Men om ett år kanske :)

Det här var precis vad jag behövde känner jag. Att söka jobb gör en inte helt pepp på livet alltså. Det är en sån stress att inte veta vad som händer i mitt liv bara om en månad. Med de små kontrollbehoven jag har kring mig själv så är det rätt plågsamt. Jag vet inte vad jag gör efter den 19:e januari, jag vet inte hur jag ska försörja mig, inte att skvatt alltså. Verkligen ingenting säkert.

Så jag lite trevliga drömmar inför framtiden satt inte helt fel. Visserligen har tankarna kring att söka mig utomland funnits i några år, men nu blev de helt plötsligt lite mer verkliga :)

Gutt :D

NU blir det sängen, för imorgon har jag att fixa!

God natt :)

Puh, nu igen alltså. Mitt vikariat går ut till årsskiftet och jag har bara fått erbjudande om att stanna till den 19/1-10. Alltså söker jag jobb för fulla muggar. Har ju sökt lite smått under hela hösten när jag sett att det funnits nått att söka, men nu är jag tvungen att lägga i en högre växel.

Och att söka jobb är så hopplöst. Jag känner mig i maktlös i situationen. Man kan inte annat än att söka och söka och sen vänta och vänta. Det här med att vänta är inte min grej känner jag. Inte i den här typen av situation. Det känns som om det är så lite man kan göra.

Var och träffade min handläggare på Af i tisdags för första gången. Det är faktiskt första gången överhuvud taget. Vi gjorde upp en handlingsplan och min handläggare ansåg att det inte såg så hopplöst ut för min del. Skönt att någon kan känna så i alla fall. Jag ska få en jobb coach, och det var väl det enda jag kände ett stort behov av. Får se när en sån kan tänkas höra av sig.

Alltid ska man vänta.. Det är nog grejen med att vara arbetssökande tror jag.

Jaja jakten fortsätter i alla fall.