Notering till mig själv!
Men..hmmm.....ja...
Var jag helt blind? Kan inte låta bli att fundera på det....
Mitt utseende på en annan person...
Nu borde jag inte sitta här och nattgrubbla, men har som vanligt svårt att slita mig ifrån datorn.
Om jag skulle ta och skriva några rader idag kanske…
Ibland kommer verkligheten ifatt en och knackar på axeln, påminner en om några av alla måsten. Typ: Du kan inte ignorera verkligheten längre, gör nått för din framtid nu vännen.. Sagt och gjort så har jag nu ställt in hjärnan på att jobba för framtiden lite. Har ringt lite samtal, kollat upp lite viktiga saker. Funderar på att ta mig en runda ner på stan för att ta tag i ytterligare en sak, möjligtvis två.
Känner för en fika med någon trevlig filur, men jag vet inte om det är ekonomiskt prioriterat. Med tanke på att någon IDIOT har snott min cykel fick jag en onödig utgift tills nästa löning. Så nu får jag vänta ytterligare med att köpa mitt köksbord.
Förstår inte hur någon kan vara så dum! Min cykel är väldigt viktig för mig, utan den vet jag inte riktigt hur jag tar mig någonstans. Helt galet vad låst jag känner mig just nu. Och väldigt beroende :( Hatar bussar för stunden, just för att jag är mer eller mindre tvingad att åka just buss.
Det är ingen idé att du kollar på mig, inte ens för att du tycker jag ser bra ut. Jag kommer iaf bara undra om det är du som snott min cykel..
Så är det..
Klagovisa
Helgen har väl på ett sett vart helt okej, så länge vi bortser från mina tankar och känslor. Vi kan väl säga välkommen till pmstrollet. Jag tycker inte om att känna så som jag känt i helgen. Jag tycker inte om att känna mig missnöjd och negativ. Och framför allt tycker jag inte om att känna mig ensam!
Jag förstår inte varför det är så svårt att få ur mig alla mina tankar här. Jag vet att det hjälper, men jag kan liksom inte längre. Inte ens till mamma kan jag få ur mig allt. Det är som att en del av mig inte vill visa andra att jag känner så som jag gör.
Vet ni att jag är så trött på att umgås med mig själv hela tiden. Jag är trött på att det inte händer något. Jag är trött på att bara träffa andra människor på jobbet. Det är surt att känna sig så sällskapssjuk att man är kvar på jobbet längre än man behöver, bara för att få prata med trevliga människor..
Nä fy fan,, det här funkar inte.. Nu går jag och sover och hoppas på att pmstrollet har dragit vidare när jag vaknar...
God natt
Fullt i huvudet, tomt på papperet
Jag tycker inte om att inte kunna samla mina tankar för att sen kunna bli av med dem....
Ryck upp dig kvinna!
Mår som ni kanske redan förstått lite pissigt. Ont i huvudet, illamående och allmänt suddig och detta leder till "buhu, vad jag är ensammen tankar" Fysiskt elände är galet bra på att dra ner än i skiten, lite svag sådär som man gärna känner sig.
Har under mitt fysiska elände konstaterat att jag vill mera med mitt liv och att jag måste komma på vad jag vill. Pratade med mamma lite, eller mycket, om det hela igår. Hon är sådär söt och försöker komma med tips och jag svarar med ett hinder. Varför är jag så duktig på att se hinder i stället för möjligheter? Dags att plocka fram piskan och ta sig i kragen. Jag vill inte jobba och sen sitta av min lediga tid. Jag behöver hitta nått som jag tycker om väldigt mycket och sen ägna mig åt det. Och vet ni vad jag faktiskt gjorde idag? Jo jag anmälde mig till en kurs i streetdance :D Nu gäller det bara att jag får veta när den ska hållas, typ dag och tid, så jag kan fixa med mitt schema. Jag vill ju inte att det ska krocka :) Har även kollat runt efter lite andra grejjer med, men ja jag börjar nog med dansen. Det är ett steg åt rätt håll!
Innan jag flyttade till Västervik för att vara duktig student och göra nått åt livet, ja då dansade jag faktiskt streetdance. Hela tre terminer och jag hade anmält mig till en fjärde. Men så flytta jag till västervik och ja slutade dansa. Linköping såg jag som möjligheternas stad när jag bestämt mig för att flytta hit och jag hade massa planer på vad jag SKULLE göra. Och hittills har jag inte gjort ett dyft av det jag planerade. Men nu så, ett steg åt rätt riktning :)
Planen på att börja dansa gör ju inte så mycket åt den fysiska delen nu, men ger det inte med sig snart får jag ringa sjukvårdsupplysningen och se vad dem tror om det hela.
Nu ska jag dricka upp mitt te och kanske äta en bit kladdkaka till. Inte för att den lockar.. :P
Tillfälligt återfall
Detta mycket möjligt för att jag kommit längre nu och för att jag fått upp ögonen för ett verktyg. Fick upp ögonen ordentligt för detta verktyg på mitt nya jobb under ett värderingsmöte. Men det finns ett mail som säkert de flesta fått, men detta visar tydligt vad det hela handlar om.
Här har vi denna lilla historia:
Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga.
När någon frågade honom hur han mådde svarade han:
'Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar'.
Han var en naturlig inspiratör... Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.
Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom: 'Hur lyckas du?'
Kalle svarade: 'Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör.'
Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det.
Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet.
Jag väljer de positiva sidorna i livet.
'Säkert, men det är inte fullt så enkelt', protesterade jag.
'Det är det', svarade Kalle. Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen.
Du väljer hur folk skall påverka ditt humör. Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör. Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.
Jag funderade över vad Kalle hade sagt.
Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.
Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen.
Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han: 'Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?'
Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.
'Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter', svarade Kalle.
Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva'.
'Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?' frågade jag.
Kalle fortsatte: 'Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: 'Han är döende'. Jag visste att jag måste göra något.
Vad gjorde du då?', frågade jag.
Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig', sa Kalle.
Hon frågade om jag var allergisk mot något.
Ja, svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar.
Jag tog ett djupt andetag och ropade: Tyngdkraften.
Genom deras skratt sa jag till dem: 'Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död'.
Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning.
Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut. Inställningen är, trots allt, allt.
***
Långt detta blev då tack vare historien. :) Men ja det är värt att tänka på historien och dess budskap. Jag försöker jobba med detta så gott jag kan och ibland (som idag) ger det utdelning.
Trevlig kväll mina vänner
Födelsedagar
Ja men så är livet och livet är precis vad det handlar om! Alla lever vi livet och vi lever det på våra vis. Det är inte alltid samma, vi befinner oss på olika ställen. För några år sen befann jag mig på precis samma ställe som tre av mina vänner och vi umgick i vått och tort. Nu ser våra liv väldigt olika ut och det känns nästan som en naturlig del av livet att vi börjat tappa kontakten med varandra. Detta betyder inte att jag inte sörjer det, för det gör jag. Många gånger smärtar det mig när jag tänker på att vi inte är tillsammans. Många gånger känner jag mig utanför när jag ser att de andra fortfarande umgås och är tajta. Men det ser inte ut som det gjorde då, vi utvecklas hela tiden alteftersom vi lever livet. De väger vi tar leder oss inte till samma mål kan man väl säga.
Men många av de vänner man har under livet vill man inte tappa kontakten med så då gäller det att man anstränger sig och hittar nya vägar till att umgås :)
Hm, det här kanske blev lite flummigt, men det jag ville ha fram var iaf att jag saknar mina vänner, jag tänker på dem även om vi inte hörs av på samma sätt längre!!
Att uvecklas kanske..
En annan grej som bevisar att jag utvecklats hände för några veckor sen då jag var hos pappa och vi hälsade på släktingar till han snart exfru. Jag brukar alltid känna mig väldigt obekväm när jag träffar dem och likaså där känna mig liten och korkad. Men återigen var vi bara vuxna och jag knalla in och krama hela högen och hade ett normalt samtal med dem. Visst var det smått obekvämt med att ha allas ögon på en då jag fick redogöra för hur allt ligger till med livet nu. Lilla Marika hade ju blivit stor nu och de var ju nyfikna :)
Men en grej har jag tänkt på. I situationer då jag möter unga människor, speciellt killar, känner jag mig ofta väldigt liten och korkad. och det spelar ingen roll om det är snygga människor. Jag behöver inte känna något speciellt intresse för dem, men endå vill jag visa mig från min bästa sida. Och är det så konstigt egentligen? Är det jätte konstigt att jag hellre väljer att gå i den kassa där det sitter en äldre dam i stället för en yngre kille? Mamma och Kenth verkar vara av den åsikten att jag är urlöjlig, men kommer inte dem ihåg hur det var när dem var yngre?
NT NT...
I övrigt så har jag nu ett pass kvar här i Uppsala och chefen tycker att jag ska skylla mig själv när jag erkänner att jag känner mig lite pirrig inför det nya jobbet. Men att känna sig pirrig och nervös betyder inte att jag inte vill dit och att jag ångrar mitt beslut om att sluta jobba här i uppsala. Jag är TOKNÖJD ju :)
Om jobbet, det gamla!
Fången i sin egen kropp, det var så jag tänkte när jag såg på henne. Och jag, JAG far illa av den vetskapen. Hur ska inte då hon känna? Dag ut och dag in kommer det en massa människor och flyttar på henne, bökar och donar och hon kan inte säga hur hon känner för det hela. Kroppen har slutat fungera och rösten ger vika och ut kommer ingenting, oftast.
Det är nog en rädsla i mig som tänker tanken om att vara fången i sin egen kropp. Jag tror mig veta att hon i övrigt är väldigt klar. Tänk er att vara helt klar i huvudet, att ha viljan att kunna prata med omvärlden, att ha viljan till att vilja sköta om sig själv och att sen inte kunna göra det.
Jag ser ibland hur hon försöker säga mig något, något som kanske kan vara viktigt för henne, och jag ser hur hon misslyckas. Då värker det i mitt hjärta och jag önskar att jag slapp vara där.
Jag vill inte vara där jag är just nu, men det betyder inte att jag inte bryr mig. För jag bryr mig, ibland mer än vad som är vettigt!
Tankeverkstaden!
Många gånger frågar jag mig själv: Vem är jag? Sällen får jag ett bra svar, men vad jag vet är att:
Jag är Marika, En tjej på 23 år som bor i Småland och väldigt många mil ifrån familj och övrig släkt. Jag tycker om musik och lyssnar på mycket, men inte allt. Vänner är oerhört viktiga för mig och jag tycker om att vara social, men är samtidigt väldigt blyg till en början. Jag sjunger högt och falskt när jag är full och jag älskar att dansa. Jag tycker om att skriva, men har väldigt höga krav på mig att det blir jätte bra. De höga kraven på mig själv finns med mest hela tiden. Jag hatar skola, men är väldigt envis så jag kämpar på för jag vet på vissa plan vad jag vill med livet. Jag är snart en färdigutbildad Socialpedagog. Min självkänsla är inte den bästa alla dagar, men det är nått jag jobbar på.
Som ni ser finns det inget om mitt utseende med i vad jag vet om mig själv, för just den frågan är en som ständigt finns i mitt huvud och som jag verkligen inte har ett bra svar på. Hur ser en som jag ut? Vilken stil har jag? Det borde inte vara så svårt att svara på? Vänner till mig säger att man inte har bara en stil och det kan jag gå med på, men jag känner mig iaf förvirrad ibland.
En problematik jag kommit underfund med är att om jag tycker något ät snyggt, men någon i min närhet inte tycker det är snyggt så vill jag inte använda det. Varför är det så svårt att ha tillit till sig själv?
Jag vill för en gångs skull!
Det här är ett ställe där jag inte borde befinna mig vid just nu. Jag har nämligen vart hemma hos Lena och fått en rejäl behandling av min rygg. Den där ryggen som inte uppskattar datorhållning om man nu kan kalla de för det.? Massagen var verkligen jätte skön och absolut behövllig. Funderar på att boka tid hos en naprapat för även det verkar behövas! Men anledningen till att jag sitter här nu är för att jag faktiskt känner för att skriva lite idag och det är inte så ofta jag känner så nu för tiden!
Imorse försov jag mig rätt så ordentligt, vilket innebar att jag nästan kom försent till mitt möte. Och det är då man uppskattar att staden man bor i är liten :) Vad kan man säga om mötet i sig då, jo att det var väldigt splittrat. Det var ingen ordning på samtalsämnena, men det är väl så det är när jag själv känner mig så otroligt splittrad. Just för tillfället är det för mycket som skall göras och för mycket känslor att hantera. Det liksom bara växer till ett stort berg, ett isberg typ och det känns som om en lavin snart kommer falla. Så jag känner att jag måste skriva en priolista på vad som ska göras först! Och jag behöver lyfta fram vissa känslor, bearbeta dem och sen gå vidare!
Det låter så enkelt i skrivande stund, men jag vet ju att det är motsatsen till enkelt för hade det vart enkelt hade jag ju redan tagit tag i det.. Ju!
Nu ska jag klä på mig ytterligare en tröjja för jag fryser så fasligt och sen ska jag prominera bort till coop och hämta ett paket och eventuellt handla om det behövs!
Tack för mig!
Söndag
Det försegår allt för mycket skit uppe i hjärnan, den tänker för mycket! Och ja jag försöker avsäga mig ansvaret för mina egna tankar, det är ju inte så att de ger mig så mycket gjädje för tillfället. Och jag är ju en glad tjej så inte kan jag ta ansvar för de tankarna då! Vissa av tankarna är ju verklighet så jag kan ju inte blunda för dem, men det skulle vara skönt om jag kunde trycka på en pausknapp tills dess att jag visste hur jag skulle hantera dem. Men den där pausknappen är allt bra gömd om den ens finns?!?!
Iaf så är den här helgen slut, äntligen! Jag hoppas på att veckan ska skilja sig från helgen så som det är meningen att det ska vara. Saker och ting är ju menade att kännas annorlunda i veckorna än på helgen. Visserligen är det veckorna som "ska" vara de tyngre. Men iaf, igen, så tänkte jag hoppa in i en varm dusch nu och sen krypa upp i soffan och fly in i filmvärlden för en stund och sen hoppas jag på att vara jätte trött och somna på två röda.
Trevlig kväll mina vänner ♥
Vad var det som hände den dagen alla blev vuxna?
Det här är nog ett vuxensyndrom tror jag, för inte hade man dessa problem förr heller?
När man fortfarande inte var vuxen strävade alla vännerna åt samma håll, men ju närmare vuxenåldern man kom gled man isär. Vi går åt olika håll när det gäller det mesta, kolla bara på familjeliv, karriär och boende. Några av vännerna ska ju ha barn, andra har börjat i skolan, somliga tar examen (jag bla). Vissa bor i Uppsala, andra i Norrköping, Göteborg och så Västervik.
Så visst kan jag förstå att det blir svårare, men en helg ska väl inte vara så omöjligt?
Äntligen är den slut
På sådana här dagar brukar jag fundera på vad man faktiskt gör när man är ensam? För när jag sitter här hemma, rastlös så in i norden och pratar med vänner som inte är ensamma och jag hör om allt de har att göra hela dagarna så jaa. Jag funderar verkligen över vad man gör när man är ensam. Går upp på morgonen? Men varför det? det är ju iaf ingen där som säger godmorgon. Sköter om sitt hem? Samma där, det finns ju ingen som ser det.
Och när jag tänker så där idiotiskt blir jag lite arg på mig själv och jag skäller lite. För är inte jag värd att gå upp i tid på morgonen och vakna upp i en fint hem? Jo det är jag ju så vad gnäller jag om :P Jo jag gnäller för det är skillnad på hjärta och hjärna. Hjärtat som känner och hjärnan som tänker!
Men nu ska jag iaf gå och lägga mig och sen vakna upp till en bättre dag!
God natt
Katie Melua ~ It´s all in my head
Dagens tanke!
Hur släpper jag taget?
Ang självkänsla!
God kväll!
Hur många gånger har ni hindrats i livet av att er självkänsla är för låg? Jag har hindrats allt för ofta tycker jag och har ledsnat på det. Under flera år har jag haft tankarna på att göra nått åt det, jag har pratat mycket med vänner för att jobba upp min självkänsla och jag har köpt mig en bok av Mia Törnblom som heter självkänsla nu. Både vännerna och boken är jätte bra att ha vid sin sida, men jag kände att jag behövde gå ett steg längre och därav har jag börjat på en inre resa med professionell hjälp.
Genom att jag fick jobb direkt efter jag tagit studenten och att jag ett år senare flyttade 30 mil bort från alla jag känner har jag blivit tvungen till att mogna rätt fort. Men det har också lätt till att jag faktiskt lyckats komma en bit fram med min självkänsla. Annars skulle jag väl inte kunna sitta och skriva om det såhär. Den självkänsla jag har fått är nog ett resultat för vad jag och mitt självförtroende har klarat av med andra ord.
Att ha en dålig självkänsla är förädiskt, för de man själv utsätter sig för genom självkänslan är otroligt. Självkänslan är en av de där rösterna du har med dig hela tiden och som berättar för dig hur lite du är värd eller hur mycket du är värd om du har en bra självkänsla. Ni vet de där tecknade figurerna i exempel Tom och Jerry som berättar för Tom om vad han ska göra och inte göra. Han kan ha en ängel över den ena axeln och en djävul över den andra och lite så tycker jag man kan beskriva självkänsla och självförtroende. Iaf mitt. Jag har ett bra självförtroende, därför är ängeln vid min sida och jag har en dålig självkänsla därför har jag en djävul vid min sida.
God natt!
Men tankarna är så mycket mera än känslorna..
ikväll får jag verkligen inte någon ordning alls på mina tankar, kan inte riktigt identifiera allt som ligger i luften, men jag kan iaf identifiera vissa känslor :)
Glädje, förväntan och tomhet.. Känslan av glädje står för vad jag faktiska åstadkommit med mig själv de senaste åren, känslan av förväntan symboliserar min framtid och tomheten symboliserar det faktum att en ralation har tagit slut och att jag inte riktigt hunnit komma vidare..
Men tankarna är så mycket mera än känslorna.. Jag har svårt att vara här och nu i mitt liv så antingen fokuserar jag på det som varit eller så är jag minst ett halvår före idag. utifrån mina känslor kan ni nog förstå att tomheten tar sin tid att överge när det inte e där jag lägger mitt fokus. Jag försöker men lyckas inte riktigt hitta den riktiga viljan..
22.22 och jag önskar..!
Godnatt
You think you're loving, But you don't love me
You think you're loving,
But you don't love me
And I've been confused
An outta my mind lately
You think you're loving,
But you don't love me
I want to be free, baby
You've hurt me.
All the days spent together
I wish for better,
And I didn't want the train to come
Now it's departed, I'm broken hearted
Seems like we never started
All those days spent together
When I wished for better
And I didn't want the train to come.
No, no.
Det var lite såhär som hon sjunger som jag kände och känner nu med mitt förhållande. En viss typ skrev på msn igår, två veckor efter att jag avslutade vårt förhållande. Därför tänker jag lite nu och kände för den här låten.
Är svar för mycket att begära?
