Att tappa kontrollen är nått jag har väldigt svårt att hantera. Jag tappar kontrollen rätt ofta och så länge det händer när ingen ser är det ok, men när det finns de som ser hur fasaden spricker.. Inte lika ok!

Fördelarna med att tappa kontrollen och släppa fram det som sker på insidan när man har sällskap, bra sällskap, är att då finns det någon där som kan hålla din hand och visa att du inte är ensam. Och när du är ensam när det händer, blir det ytterligare ett bevis för eventuella orsaker till att du i första taget tappade kontrollen.

Jag är väldigt dubbel här, jag vet, men jag känner otroligt dubbelt för det med. I ena taget är det viktigt för mig att vara glad, lycklig och nöjd med mitt liv. Jag vill att det är det som syns utåt. Allt annat, tråkigt och sant har jag själv svårt för att accepterar och därför vill jag inte att andra ser det. Det blir så verkligt när andra ser det och jag längre inte kan ignorera mina känslor.

En otroligt jobbig efterdyning av att tappa kontrollen är hur länge det sen sitter i. Nedstämdheten och även tröttheten. Det tar hårt på krafterna att vara svag :(

(Svag, svag, svag. Tanken bara slår mig att någon skulle kunna haka upp sig på det ordet. Jag gör det själv, men det är samtidigt så jag känner..)