Att uvecklas kanske..

Jag har utvecklats de senaste åren. Jag har hört det många gånger och självklart vet jag om det. Jag märker ju det själv, men ibland får man tydlige bevis för det. Som idag då K gick dubbelt med mig för att lära sig arbetet, han var den som jag gick dubbelt med när jag börja jobba första gången.. Galet knas med ombytta roller men i alla fall. När jag gick dubbelt med honom var jag liten och rädd och tyckte att han var livsfarlig. Han var ju inte ful heller så jag kände mig måttligt nervös och rädd för att jag skulle visa hur liten och korkad jag var. Så i morse innan jag åkte till jobbet var jag smått nervös för att jag skulle bli klumpig i hans närvaro, men icke serni :) Idag kunde vi prata som två jämnspelta människor och det kändes asbra. Han var inte så läskig längre och inte har han förändrats speciellt mycket utseendemässigt.

En annan grej som bevisar att jag utvecklats hände för några veckor sen då jag var hos pappa och vi hälsade på släktingar till han snart exfru. Jag brukar alltid känna mig väldigt obekväm när jag träffar dem och likaså där känna mig liten och korkad. Men återigen var vi bara vuxna och jag knalla in och krama hela högen och hade ett normalt samtal med dem. Visst var det smått obekvämt med att ha allas ögon på en då jag fick redogöra för hur allt ligger till med livet nu. Lilla Marika hade  ju blivit stor nu  och de var ju nyfikna :)

Men en grej har jag tänkt på. I situationer då jag möter unga människor, speciellt killar, känner jag mig ofta väldigt liten och korkad. och det spelar ingen roll om det är snygga människor. Jag behöver inte känna något speciellt intresse för dem, men endå vill jag visa mig från min bästa sida. Och är det så konstigt egentligen? Är det jätte konstigt att jag hellre väljer att gå i den kassa där det sitter en äldre dam i stället för en yngre kille? Mamma och Kenth verkar vara av den åsikten att jag är urlöjlig, men kommer inte dem ihåg hur det var när dem var yngre?


NT NT...

I övrigt så har jag nu ett pass kvar här i Uppsala och chefen tycker att jag ska skylla mig själv när jag erkänner att jag känner mig lite pirrig inför det nya jobbet. Men att känna sig pirrig och nervös betyder inte att jag inte vill dit och att jag ångrar mitt beslut om att sluta jobba här i uppsala. Jag är TOKNÖJD ju :)


Kommentarer
Postat av: Sabina

Så skönt det måste kännas att du känner att du har utvecklats! Det är det livet handlar om ju ;) Är glad för din skull :)



Och jag håller med dig om att man ändå trots allt vill visa sig från sin bästa sida oavsett vad det handlar om så du är inte ensam :)

2009-04-28 @ 23:16:36
URL: http://binkan.blogg.se/
Postat av: Lina.

Exakt, TACK för en helt klart UNDERBAR dag :)

2009-05-01 @ 20:54:20
URL: http://littlebox.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0