Fången i sin egen kropp, det var så jag tänkte när jag såg på henne. Och jag, JAG far illa av den vetskapen. Hur ska inte då hon känna? Dag ut och dag in kommer det en massa människor och flyttar på henne, bökar och donar och hon kan inte säga hur hon känner för det hela. Kroppen har slutat fungera och rösten ger vika och ut kommer ingenting, oftast.

Det är nog en rädsla i mig som tänker tanken om att vara fången i sin egen kropp. Jag tror mig veta att hon i övrigt är väldigt klar. Tänk er att vara helt klar i huvudet, att ha viljan att kunna prata med omvärlden, att ha viljan till att vilja sköta om sig själv och att sen inte kunna göra det.

Jag ser ibland hur hon försöker säga mig något, något som kanske kan vara viktigt för henne, och jag ser hur hon misslyckas. Då värker det i mitt hjärta och jag önskar att jag slapp vara där.

Jag vill inte vara där jag är just nu, men det betyder inte att jag inte bryr mig. För jag bryr mig, ibland mer än vad som är vettigt!